Årsrapport 1998

Årsrapport 1998

Högskolan i Kalmar, SMHI (Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut) och TOXICON svarade under 1998 för den samordnade kustkontrollen i Blekinge och västra Hanöbukten. Under 1998 genomfördes för första gången recipientkontroll gemensamt för de båda kustområdena. I provtagningarna ingick fysikalisk/kemiska vattenundersökningar, biologiska och kemiska undersökningar av bottenfauna och makroalger samt mätning av kemiska miljögifter och tungmetaller i blåmusslor. Dessutom gjordes undersökningar på grunda bottnars mobila epifauna vid Blekinges ostkust samt fiskfysiologiska studier utanför massabrukens utsläpp.

Tillförsel av föroreningar

Vintern 1997/98 var mild och följdes av en både kylig och regnig vår. Sommaren var också kall och regnig och temperaturen nådde inte under hela sommaren upp till 20°C ute på Utklippan. Bortsett från september och en bit in i oktober var även hösten ruggig och dessutom relativt blåsig.

Sammantaget var 1998 aningen mildare än normalt med ett totalt temperaturöverskott på nära 0,5°C jämfört med ett normalår. Nederbörden var ungefär 5-30% större än ett normalår. Den något högre nederbördsmängden innebar att transporten av näringsämnen via åarna var betydligt större än under de två tidigare åren.

Hydrografiska mätningar

Ytvattentemperaturen i Östersjön följde medelkurvan under större delen av året utom under sommarmånaderna då den låg klart under normalvärdet p g a det kalla och ostadiga vädret.

Blekinge och västra Hanöbuktens kustvatten skiljer sig från utsjön genom något högre halter av närsalter och något lägre salthalter. För övriga parametrar syns inga tydligt enhetliga skillnader – vilket antyder att vattenutbytet mellan skärgården och utsjön är förhållandevis bra.

Frånvaron av tydlig temperaturskiktning innebar att syrehalterna i bottenvattnet på stationerna i Blekinge och västra Hanöbukten var förhållandevis höga, även på platser som tidigare år har visat tendenser till syretäring. De senaste 5 årens mätningar tyder på förhållandevis stabila syreförhållanden i bottenvattnet.

Närsaltsituationen i Blekingen under 1998 påminner mycket om tidigare år. Halterna för fosfor låg generellt 25% högre i kustområdet jämfört med utsjön. Även kvävehalterna var högre vid kusten och uppvisade dessutom mycket tydlig årscykel fr a styrd av planktonproduktionen i vattnet. För såväl fosfor som kväve utmärkte sig provstationen i Sölvesborg med höga halter.

Sediment och bottenfauna

Sedimentprover analyserades med avseende på såväl kornstorleksfördelning som organiskt innehåll. Det var inga stora förändringar jämfört med tidigare års mätningar på flertalet stationer. Då det gäller syreförhållandena i sedimentet kunde vi notera en liten försämring i fjärdarna utanför Karlskrona.

Bottendjur påträffades på samtliga 28 undersökta stationer och totala antalet påträffade arter i länet var betydligt högre än 1997. Samtliga försvunna arter förekom då i få exemplar och endast på någon enstaka station varför det får anses slumpmässigt om de kommer med i proverna eller ej. Alla funna arter är normalt förekommande i våra vatten. En art som tidigare inte påträffats i prover från recipientkontrollen påträffades. Det var det lilla kräftdjuret Cyathura carinata som vi fann på en av de nya stationerna i Torhamnsområdet.

För länet som helhet hade individantal och biomassa förändrats signifikant sedan 1997. Individtätheten på stationerna i Blekinge har varit högst på sandiga bottnar med mycket småmaskar samt på stationer med mycket vitmärlor. Förändringar i individantal mellan olika år har nästan alltid berott på variationer hos dessa arter. Eftersom de är kortlivade är denna typ av förändringar svåra att utvärdera såvida det inte rör sig om mycket tydliga trender. I Blekinge har vi inte kunnat finna någon sådan trend under de år som provtagningarna har utförts. Förändringarna i biomassa beror nästan alltid på fluktuationer i mängden östersjömusslor. Mellan 1997 och 1998 minskade antalet östersjömusslor på flera stationer. Sett över en lite längre tidsperiod har biomassa förändrats mycket tydligt på en del stationer. I Karlskronabassängen har den ökat på flera stationer medan den har minskat i Pukaviksbukten. Ökningen i Karlskronabassängen kan vara ett tecken på att förhållandena har blivit något bättre, speciellt om man även beaktar att antalet förekommande arter har ökat i motsvarande grad.

Det var framförallt en av de nya stationerna i Torhamnsområdet som utmärkte sig som speciellt artfattigt. Där hade såväl artantal som biomassa minskat drastiskt sedan ett tidigare besök 1995, sannolikt beroende på syrebrist. Även stationerna vid Kristianopel och den djupa stationen ute i Hanöbukten hade ett något lägre artantal än övriga stationer.

Slutsatsen av provtagningarna på mjukbottnarnas djursamhällen blir att det generellt har skett mycket små förändringar på stationerna vad det gäller artsammansättningen men att det i Karlskronafjärden har blivit betydligt bättre sedan 80-talet. En lite oroande tendens med minskande biomassor på ett par stationer i Pukaviksbukten saknar ännu så länge förklaring. En tillståndsklassning av resultaten enligt Naturvårdsverkets bedömningsgrunder visar att alla stationer utom en är opåverkade till obetydligt påverkade. Endast den artfattiga stationen i Torhamnsområdet klassas som något påverkad.

Makroalger på hårdbotten

Under perioden 1990-98 har det skett stora förändringar på algstationerna i Blekinge och västra Hanöbukten. Dessvärre har nästan alla förändringar, åtminstone då det gäller tångens situation, varit till det sämre. I dagsläget finns bara sammanhängande tångbälten på 8 av de 15 undersökta stationerna. Sedan 1997 hade dock tången utvecklats positivt på platser med väletablerat tångbestånd.

Antalet förekommande arter i rödalgsbältet var samma som 1997 och de dominerande arterna uppvisade inga stora skillnader gentemot föregående år. Statistisk analys antyder att artsammansättningen främst styrs av exponeringsgraden. Kemisk analys av blåstång visar att tillväxten var mer eller mindre kvävebegränsad vid de provtagna stationerna.

Slutsatsen av de gjorda mätningarna är att det har skett stora negativa förändringar av tångbestånden i fr a Blekinge. De går dock inte med självklarhet att koppla till de punktkällor som finns i området. Däremot kan man se en allmän förändring av Östersjöns strandnära ekosystem som kan ha en koppling till utsläpp av olika slag. En del förändringar, t ex de vi kunde konstatera nere i västra Hanöbukten, beror på vädersituationen och algsamhällena på dessa platser hämtar sig relativt snabbt.

Metaller och andra gifter i sediment och musslor

Under 1998 analyserades tungmetaller och andra gifter i blåmusslor. Mätningarna visar att halterna på en del platser var relativt höga och fr a kadmium- och kopparhalterna, men även bly- och zinkhalterna, var förhöjda. Den station som uppvisade den högsta avvikelsen ligger vid Karakås söder om Kivik och det var den enda av de åtta stationerna som visade stor avvikelse i förhållande till bakgrunden. Även referensstationen vid Torhamn hade höga halter av koppar och dessutom bly.

Halterna av klorfenoler och -guajakoler var lägre än detektionsgränsen på samtliga stationer. För EOCl var halterna däremot tydligt högre utanför Mörrums Bruk än på övriga stationer.

Mobil grundområdesfauna

Mobil grundområdesfauna, dvs småfisk och kräftdjur på grunt vatten, undersöktes för första gången inom ramen för de samordnade kontrollprogrammen inom Blekinge och västra Hanöbukten. Undersökningar gjordes utanför Östra Stärkelsens fabrik vid Jämjö. Av resultaten går det ej att fastställa någon effekt av utsläppet. Såväl artantal som individtäthet och biomassa var jämförbara på recipientlokalerna och referenslokalen vid Torhamn.

Jämför man 1998 år undersökning med äldre undersökningar ser man att den totala biomassan generellt ligger på samma nivå på de fyra stationerna medan det föreligger skillnader mellan åren.

Fiskfysiologiska undersökningar

Under 1998 gjordes för första gången fiskfysiologiska undersökningar inom ramen för de samordnade kontrollprogrammen inom Blekinge och västra Hanöbukten. Undersökningar gjordes utanför de båda massabruken i Mörrum och Nymölla.

På en station registrerades låg EROD-aktivitet vilket kan tolkas som en hämning av enzymsystemet som svarar för avgiftningen av främmande ämnen. I övrigt fanns det ingenting i de gjorda undersökningarna som tyder på att hälsotillståndet för fiskar i områdena har påverkats negativt.

Kusten söder om Åhus ner till Simrishamn är öppen med företrädesvis sandstränder i norra delen och klipp-/moränkust från Stenshuvud och söderut. Vattenomsättningen är mycket god ända in till stranden och bottnarna består fr a av välsorterad sand, åtminstone ner till 25 meters djup där lite mer blandade substrat vidtar. Det finns ett stort vattendrag (Helgeå) och några mindre som mynnar i Hanöbukten och därmed tillför näringsämnen och föroreningar. Helgeån är det i särklass största vattendraget som belastar Hanöbukten och påverkar därmed i hög grad resultaten av speciellt de hydrologiska mätningarna utanför kusten. De olika provtagningsstationernas lägen framgår av karta 7.

En bottenfaunastation provtas i området (KD2). Stationen har provtagits tidigare vid ett par tillfällen och uppvisar ingen nämnvärd förändring sedan dess. Biomassan är väldigt låg men artsammansättningen antyder inte att den är förorenad. Artsammansättningen var nästan identisk med den vi fann på KD 1 en bit norrut. Fortsatta årliga provtagningar får visa hur stabilt djurlivet är på platsen.

De båda algprofilerna i området har undersökt vid ett par tidigare tillfällen och vi kunde då konstatera stora försämringar då det gäller tångbältet mellan 1993 och 1996. Förändringen skylldes då på den stränga vintern 1994/95 som kan ha inneburit att isen skrapade av tång ner till ett par meters djup. Vid besöket 1998 hade tången ökat sin utbredning och täckning igen och en tydlig återhämtning var på gång (figur 31).

Mätningen av metaller i blåmusslor visade att halterna var låga vid Simris medan de var höga på ett flertal metaller vid Karakås. För metallerna koppar och zink var halterna till och med mycket höga. Fortsatta studier får visa om området är förorenat av metaller eller om det var en tillfällighet. Halterna av EPOCI (Extraherbart syrapersistent organiskt klor) var hög i musslor på stationen vid Simris. Halterna var i samma storleksordning som utanför Mörrums Bruk.

Listerlandet har öppen moränkust med enstaka skär och öar omväxlande med sandstränder och enstaka partier med klippkust som vid Listershuvud och på Hanö. På södra delen av Listerlandet vid Hällevik och Torsö återfinns vikar där inslaget av sand är betydande. Ytterligare en bit mot väster kommer Sölvesborgs- och Valjeviken som ligger merskyddat för vågor och vind. Här består bottnarna av findetritusgyttja med ett stort inslag av organiskt material. Sölvesborgsviken belastas av ett mindre vattendrag och av det kommunala reningsverket samt dräneringsvatten från dikad åkermark. Dessutom sker utsläpp i viken från tre ytbehandlingsindustrier. Kuststräckan ner till Åhus är flack med ett antal små moränöar som på en del ställen bildar en smal "skärgård". I detta område har Stora Nymölla sitt utsläpp, det belastas dessutom av vatten från Skräbeån. Utanför "skärgården" består bottnarna uteslutande av sand och grus. De olika provtagningsstationernas lägen framgår av karta 8.

Bottenfaunastationerna L12 och N7 ligger båda i skyddade vikar med en viss organisk belastning. Följaktligen har de en djursammansättning som antyder förorenade förhållanden. Provpunkten i Valjeviken (N7) är den enda stationen i länet där förhållandena blev tydligt sämre under ett antal år. Fram till 1996 sjönk artantalet tydligt (figur 33) men även den totala djursammansättningen vittnade om en försämring (Tobiasson m fl, 1996). Vid provtagningen 1997 var dock situationen något bättre igen och 1998 hade ytterligare en liten förbättring skett.

I vattenområdet finns numera även en station som ligger betydligt mer vågexponerat. Det är KD1 som ingår i programmet för västra Hanöbukten. Stationen har provtagits tidigare vid ett par tillfällen och uppvisar ingen nämnvärd förändring sedan dess (figur 34). Biomassan är väldigt låg men artsammansättningen antyder inte att den är förorenad. Den enda tydliga förändringen på stationen mellan de tre provtagningstillfällena är att den lilla sandmärlan (Bathyporeia pilosa) stadigt har minskat. Arten är dock känd för att kunna variera i förekomst mellan åren. Fortsatta årliga provtagningar får visa hur stabilt djurlivet är på platsen.

Algprofilen vid Björknabben (MA1 1) förlorade sitt strandnära blåstångbälte 1992. Sedan dess har försämringen stadigt fortsatt och idag finns nästan ingen tång kvar på stationen. Ungefär 50 m västerut fanns fortfarande ett bestånd med Fucus (mest blåstång) kvar. Den var mindre betad/skadad ju längre västerut man kom. Rödalgerna, speciellt gaffeltång (Furcellaria), hade oförändrad hög täckning och biomassa. Vid Rakö undersöks en algprofil ingående i västra Hanöbuktens program. Den har undersökt vid ett par tidigare tillfällen och vi kunde då konstatera stora försämringar då det gäller tångbältet mellan 1993 och 1996. Förändringen skylldes då på den stränga vintern 1994/95 som kan ha inneburit att isen skrapade av tång ner till ett par meters djup. Vid besöket 1998 hade tånget ökat sin utbredning och täckning igen och en återhämtning verkar vara på gång.

Halterna av tungmetaller i blåmussla analyserades dels i yttre delen av Sölvesborgsviken (Kiaskär) och dels vid Tosteberga (Rakö). På båda stationerna var blyhalten hög vilket är förvånande då det gäller Rakö. Vid Sölvesborg är halten av bly i sedimentet förhöjd och det är därför inte så förvånande att även blåmusslorna har höga halter. Kopparhalten var hög vid Rakö vilket är svårt att finna en rimlig förklaring till.

Under 1998 gjordes för första gången fiskfysiologiska undersökningar inom ramen för de samordnade kontrollprogrammen inom Blekinge och västra Hanöbukten. Undersökningar gjordes utanför de båda massabruken i Mörrum och Nymölla. Det fanns ingenting i de gjorda undersökningarna som tyder på att hälsotillståndet för fiskar i området utanför Stora Nymölla har påverkats negativt.